Pärlan

Läste precis igenom min blogg..
(Ja förlåt jag har en blogg preciiis som alla andra, stör det dig så är det endast ditt problem)
Har fan varit lite vääääl mkt död på sistonde.. Farfar, Smulle, Stoffe, Algot, Jens... Inte undra på att man mått/mår dåligt.. kan inte folk bara sluta dö?
Huu.. På tisdag begravs Algot, jag önskar verkligen att jag kunde ha varit där!
Det är fan inte rättvist, en sån jäkla bra kille får bara inte dö.


Kl är nu 03.27.. och det blåser upp till storm där ute.. 
Har nyss flyttat ut ur sovrummet.. Sängen är för stor å tom för sitt (mitt?) eget bästa och rummet för litet för att få plats med mina tankar..
Tror jag satt mig själv i skiten.. Ska försöka hålla distans men hur jäkla lätt är det?! Frestelsen är helt enkelt förstor.. Ensamheten har större makt än förnuftet.. Men JAG vill, men borde inte! Har en alldeles förstark magkänsla av att jag kommer bli krossad.. precis som sistgång.. Orkar jag det?! Är det värt det?!
hur fan ska man göra för att du/ni ska förstå? Finns det någon manual till hur just du fungerar?
 
Skönt är ju oxå det att den man trodde var en bra vän hugger än i ryggen när man tittar bort.. kul. Det gjorde fan skit ont! Nu känner mig som han med clownnäsan.. utstirrad, utskrattad och det jag säger blir absolut inte taget på allvar..
Jag skulle kunna göra vad som helst för mina vänner, finns nog inget jag inte skulle göra för eran skull. Men bara för att jag är snäll så vägrar jag bli tagen förgivet! Har hänt mig för många gånger, vänner och även pojkvänner.. Jag har funnits där i vått å torrt men när jag väl behövde ngn så försvann ni..
Det krävs tydligen en kris för att få reda på vem som är din riktiga vän.


Usch.. jag vill verkligen inte vara själv just nu..
"Det enda som hjälper mot tanke är hud"

04.00